Vi återvänder till Iran

Akbar Zolgharnein


persiran.se | Tue, 20.03.2012, 2:06

image
Novell

Söndagen den 27:e juni 1999 reste jag tillsammans med min hustru Halina, dotter till Regina och storasyster till Danka, till Polen.
Nu när jag sätter igång och nedtecknar den här berättelsen är det tisdagen den 29:e juni. Klockan är halv ett på dagen. Solen lyser på den lilla trädgården som ligger bakom Reginas hus. Den lyser från mitten av Warszavas himmel ner på Omjanky, ett område som ligger utanför stadens förorter, ett område med palatskiknande villor som liknar dem i sagor och i drömmar, palatsliknande villor uppresta bredvid gamla och dammiga hus.
Vi ämnar stanna här i tre veckor. I vanliga fall när vi reser hit från Stockholm under sommaren stannar vi inte mer än tio dagar. Men i år, då vi har kommit hit för att delta i Mazenas bröllop, är det annorlunda. Mazena är Halinas dotter och Halina har tänkt satsa allt hon har för att bröllopet blir så bra det någonsin kan bli. Egentligen har hon väntat på den här dagen sedan vi började umgås med varandra och så småningom gifte oss, vilket är fem år sen nu. Under hela den här perioden har hon planerat och sparat för den här dagen. Hon säger att även jag måste börja tänka och planera för min dotters och min sons bröllop.
För att undvika att jag ska få det långtråkigt har Halina lovat att köpa en begagnad och billig gitarr åt mig på en fredags- eller lördagsmarknad under våra första dagar i Warszawa. Vi hade så mycket med oss från Sverige att jag inte kunde ta med mig någon av mina egna gitarrer. Hon hade köpt presenter åt alla, stora som små, nära och kära och de ytligt bekanta. Till och med sin mors grannar hade hon tänkt på. Hon hade noga slagit in alla presenter, hade ordnat dem i stora väskor så att vi kunde få alltihopa med oss.
Jag har bara tagit tre böcker med mig: Närvarons ljusmörker: en diktsamling av Abbas Safari1, en av Nazim Hekmats 2 diktsamlingar och En krokodils brev till sin medfödde, en novellsamling av Hossein Noshazar3. Det är böcker som jag har läst tidigare, men som jag vill läsa om flera gånger. Noshazar skriver saker som jag har tänkt på i många år, men jag har aldrig lyckats formulera ens en enda mening som är lika bra som det han skriver. Han är en ovanlig person. Han formulerar de enkla vardagliga orden på ett sätt som gör att man blir förvirrad och förtvivlad. Han förstår precis skillnaden mellan erotik och pornografi. Han efterapar inte tyska, amerikanska eller ens spansktalande författare. Hans noveller har inte en på förhand bestämd atmosfär. Allting har ett levande och livskraftigt samband som vävs ihop. Även med Safari har jag en hel del att ta upp!
Jag vet att jag ska vara här i tre veckor. Här är jag gäst, en gäst som inte behärskar omgivningens språk. Jag har mina böcker i en väska eller i min ryggsäck och tar med mig dem överallt. Så fort tillfälle ges tar jag ut en av böckerna och börjar läsa i den. När jag är ute med Halina och promenerar i skogen kring Reginas hem och tillsammans med henne sjunger sånger, händer det till och med att jag tar fram någon av dessa böcker och läser några rader. Halina tycker om iransk modern pop. Hon tycker så mycket om denna musik och dessa sånger att hon har lärt sig en del av dem och kan sjunga dem. Detta gäller speciellt många av Vigens 4 sånger.
Från den dag då jag under en av våra resor till Warszawa nynnade Vigens sång ”Karavan” för henne, har hon insisterat på att jag ska bli sångare! Jag påminner henne hela tiden om min ålder, alla mina bekymmer och allt arbete som omger mig. Men hon vill inte acceptera mina ursäkter och säger: ”Vad har den personen som du saknar? Hans hår är till och med gråare än ditt!” Jag har sagt henne: ” Snälla Halina, jag är över 50 år gammal! Personen du nämner fick ett musikinstrument i sina händer när han var fem. Hur kan du jämföra mig med honom. Jag har till och med skrivit mina dikter i hemlighet!” Men hon ger sig inte. Hon har sagt: ” Din sångröst är bättre än alla andras. Du måste sjunga! Gör det för min skull, för Halinas skull!” Hon har alltid velat att hennes man ska spela och sjunga. Hon lyssnar hela tiden på Vigen och tycker väldigt mycket om Googoosh5. Hon säger att Googoosh är den mest talangfulla sångerskan och den vackraste skådespelerskan i hela världen. Halina tycker att iransk traditionell musik är sorgens, vemodets och begravningens musik. Hon är så snäll, ärlig och älskvärd att jag har gjort henne till viljes och köpt ett par gitarrer. Jag har lärt mig några ackord och ett par melodier och jag har lovat henne att jag ska lära mig spela och sjunga innan jag fyller 60! Vidare har jag lovat henne att Vigens ”Karavan”6 ska bli den första sång som jag då sjunger för henne.
Halina och jag har båda haft en hel del bekymmer i livet. Vi har arbetat hårt och vare sig vardagsbestyren eller vår omvärld har gett oss möjlighet att ägna någon tid åt poesi och sånger i den utsträckning som vi egentligen hade velat. Och nu är vi tillsammans. V är båda flyktingar och lever i exil. Vi är två människor som har tvingats lämna våra respektive hemländer, två människor som hur som helst vill förverkliga sina drömmar. Halina vill att jag ska hålla konsert en gång i veckan hemma hos oss. Det måste vara vidunderligt att få sjunga för den enda lyssnaren som verkligen räknas! Inte ens i Warszawa låter hon sin dröm vara. Med sig har hon en Walkman som hela tiden spelar ett kassettband av Vigen. Halina lyssnar på honom och dansar och gråter med i hans sånger. en gång tvingade hon mig till och med att gå på en av Vigens konserter. Jag som aldrig tidigare varit på en iransk konsert. Vidare har hon tvingat mig att skriva en sång åt Vigen, en sång som passar hans röst. Självklart ville även jag själv innerst inne skriva en sådan låt. Tidigare hade jag skrivit visor åt andra sångare och sångerskor, mestadels en otacksam uppgift. Sången jag skrev åt Vigen heter ”Hamedan” 7 och börjar på det här sättet:

" Ensam med en väska
återvänder jag till Hamedan,
ensamhet och främlingskap,
det känns mörkt som fängelse

Jag måste tillstå att Vigen aldrig sjöng min sång, men ett av orden i min sång, ordet ”väska”, användes i en av hans senare sånger och några andra ord dök upp i andra sånger. Halina, som önskar besöka Hamedan, tyckte mycket om sången, men hon var inte glad åt ordet ”ensamhet” och blev ganska missnöjd. Halina tänker mer än jag på att resa till Iran, besöka Hamedan och träffa min mor, Molouk. Hon vill verkligen träffa min mor innan det är för sent.

Halina är en kvinna som klarar av det mesta. Hon verkar kunna allt från att bränna hemma till att dra el i lägenheten, från att sy till att reparera radio- och teveapparater, från att måla till att arbeta i trä. Hon var, tidigare, under Lech Walesas och Solidaritets tid, elingenjör och ansvarig för montering och reparation av radio-och teveapparater i en större fabrik. Samtidigt var hon en av aktivisterna inom fackföreningsrörelsen Solidaritet. Hon är katolik och går i kyrkan. Hon tar även mig med sig till kyrkan när det är jul och påsk. Nu för tiden planerar hon en resa till Iran och hon tänker ta mig med sig så att jag kan spela och sjunga för den iranska solidaritetsrörelsen. Länge ville hon inte tro att iranska konstnärer, författare och politiker mördas på gator och torg och i sina hem. Nu är hon förvånad över att vi sitter i vår exil och ordnar protestaktioner och hungerstrejkar för att förändra situationen i Iran. Hon säger att det inte finns någon annan väg än att vi återvänder och organiserar en ”Solidaritet” i Iran. Hon säger att vårt blod i exil inte är rödare än det blod som rinner i ådrorna på alla människor som är kvar i Iran. När vi sitter i Reginas trädgård, dricker te eller vodka och röker, och jag berättar om Hamedan och trädgården hemma hos min mor Molouk, känner hon att hon är där och säger till mig: ” Nästa år återvänder vi till Iran!”

Jag vet inte varför Halina ser min hemstad Hamedan som en lilafärgad stad. Hon säger att hon tidigare, när hon var ung och gick i skolan, betraktade Iran som ett land som var en samling av olika färger: grönt, rött och blått. då såg hon iranier som ett folk som hela tiden gick klädda i mångfärgade sammet- och sidenkläder, drack vin, spelade, dansade och sjöng. Nu är hon förvånad över att de iranier hon ser på bilder, på teve och bio, ofta är klädda i mörka färger och har ansikten som utstrålar sorg och bedrövelse. Halina brukar läsa dikter av Czestaw Mitosz 8 , Polens store poet i exil, eller Jonas Koffta 9, en av Polens största visdiktare, när hon är ledsen. Sedan översätter hon de upplästa dikterna till svenska så att jag ska förstå innehållet. Hon säger att vi även ska läsa upp polska dikter när vi ordnar våra konserter i Hamedan och i Molouks trädgård. Hon har ännu inte lärt sig uttala min mors namn rätt och kallar henne ”Mjuk”. Det är ett namn som jag gillar. Ordet ”mjuk” betyder ju snäll, böjlig, flexibel och bildbar på svenska. Jag gillar det namnet! Det är väldigt roligt att lyssna på telefonsamtalen mellan min mor och Halina. Min mor säger ” Må ja dö för ditt underbara anlete.” och Halina säger: ”Puss, puss kära Mjuk! Nästa år återvänder vi till Iran!” Halina har bråttom och vill att vi ser till att sången ”Mor” som jag har skrivit och Seifi spelat in ska mixas och ges ut så snart som möjligt så att vi kan skicka den till min mor. Hon har lärt sig översättningen av sången utantill och brukar sjunga: ” Kära fåglar, flyg i väg och tala om för min mor att jag älskar henne, älskar henne lika mycket som jag älskar alla blommorna på jorden.”

När jag berättar om Molouks hus och trädgård för Halina föreställer hon sig att hon är där. Och när jag befinner mig i Reginas trädgård känns det som jag vore i Molouks trädgård i Hamedan. När vi för tre år sedan för första gången kom till Warszawa och Reginas hus, var det den dammiga gården med alla träd och blommor, som helt plötsligt förde mig tillbaka till Hamedan.

I flera timmar gick jag runt bland trädgårdens buskar, örter och blommor. Doften av petunia, begonia och vita jasminer fyllde mig, och när jag såg fjärilar som här och var hade fastnat i spindlarnas vita nät bland grenar och löv blev jag sorgsen och skrev visan ”Fjärilar” för deras vidöppna ögons skull. De gav mig hopp om att få återvända hem: ”Den vitprickiga fjärilen låg stilla på primulans röda blad. En av dess mjuka vingar var bruten; där blev den skild från sin älskade.” Det var Halina som föreslog att jag skulle skicka den visan till en sångartist. Jag gjorde så. Nu har det gått ett par år sedan dess, men ännu har jag ingen aning om visans öde bland Los Angeles spindelnät av kontakter.

Reginas röst tvingar mig tillbaka från drömmarnas himmel till Warszawa.
Hon frågar: ”Czy jestes gtodny?” (Är du hungrig?). Jag svarar ja. Hon frågar: ” Fchcesz pic wods albo piwo?” (vill du dricka öl eller vodka?). Jag svarar vodka. Det tar inte ens tio minuter innan Regina är tillbaka med en gammal bricka av trä som har förlorat all färg. på brickan finns en skål med tillagad komage, som är en polsk traditionell rätt, och en halvliter polsk vodka. Hon sätter sig bredvid mig. Människorna i Polen är otroligt snälla och gästvänliga. Hon frågar mig var Halina kan tänkas hålla hus. Jag svarar att hon är ute och försöker ordna en lämplig lokal och en bra orkester till bröllopet och en gammal gitarr åt mig. Jag vet att hon inte kommer tillbaka förrän hon har inspekterat några lämpliga samlingssalar och tagit reda på vad en bra orkester kan komma att kosta. Det är inte heller omöjligt att hon besöker en iransk tandläkare som har sin klinik i Warszawa, så att hon kan få en tid för att få sina tänder lagade. Hon har tagit med en del av sina sparade medel från Sverige för det här ändamålet. Hon vet att det blir billigare att få tänderna lagade jämfört med hemma i Sverige. Vidare är det möjligt att hon har tagit sig till marknaden för att leta efter billiga presenter inför resan till Iran. Redan nu har hon samlat på sig en del saker där hemma, presenter som hon tänker skänka till mina mostrar och fastrar och deras många barn.

Senaste gången vi pratade om resan till Iran var förra veckan innan vi reste till Polen. Klockan var ett på eftermiddagen och vi hade lyssnat färdigt på närradion Hambastegi (Solidaritet), som är en av en av många närradiostationer som sänder program på persiska i Stockholm, en närradiostation med sändningar enbart på lördagar. I Stockholm finns det fler än tio olika närradiosändningar på persiska och man kan lyssna på flera av dessa när som helst under dagen. Den dagen hade många av dessa program inbjudit människorna att delta i en demonstration för att visa solidaritet med studentrörelsen i Iran. Jag och Halina hade tänkt köpa biljett för resan till Polen från ett polskt rederi, men först tog vi oss till demonstrationen. Det var en manifestation som några aktivister i en del politiska och kulturella föreningar, i en grupp som de bildat och kallat ”Solidaritetskommittén” hade organiserat och sammankallat. När vi hade gått fram på den sandiga gångstigen kring Kungsträdgården i centrala Stockholm, märkte vi att många iranier som hade bandroller med texter på svenska och persiska var där. Långt från samlingsplatsen kunde man se, höra och läsa en del av parollerna: ”Frige de politiska fångarna” och ” Fördöm terrorregimen i Iran”. Det fanns även persiska slagord såsom ”Kämpande student, vi stöder dig”, som kunde höras på långt håll.

Det stenlagda torget på Normalmstorg var fyllt med människor. Kvinnor och män, äldre, ungdomar och barn, familjer med barnvagnar hade trängt ihop sig och fyllt torget. Mitt på torget hade man lämnat en tom cirkel dit människor kunde ta sig för att framföra slagord som sedan upprepades av folkmassan. Halina var troligen en av dem som var mest uppfyllda av positiva känslor och hon tyckte att det hela var enormt spännande. Troligen såg hon sig själv på Warszawas torg under den polska Solidaritetsrörelsen tid. Hon trodde, att det var på samma sätt även i Iran. Hon var missnöjd över att jag inte hade med mig den text som jag hade skrivit efter en gammal iransk melodi, eftersom hon tyckte att den skulle passa bra den här dagen och att deltagarna kunde sjunga den tillsammans. Sången som är mycket känd i Iran, heter egentligen ”Mara bebus” (Kyss mig) 10, men min text handlade om solidaritet. Jag hade använt detta en gång tidigare. Då var Halina inte med, men hon hade hört den sjungas av hundratals människor på Pejvak, ett persiskt program på riksradion. Halina tycker väldigt mycket om låten ”Mara bebus” när den sjungs av Vigen och hon kan både melodi och ackord utantill.

Klockan var två på eftermiddagen och det var fullt med folk på torget. Man kunde se även svenska och andra icke iranska ansikten där. Halina viskade hela tiden i mitt öra: ”sjung! Sjung! Gå fram och sjung i mikrofonen!” Hon visste att alla iranier kunde den här melodin. Jag tryckte hennes hand och hoppades att hon skulle sluta, men hon gav sig inte utan bara fortsatte att insistera. Egentligen tyckte jag väldigt mycket om den här egenskapen hos henne, att hon var påstridig, levande och full av energi. När hon märkte att jag inte ville sätta igång började hon själv att sjunga:

”Vi enas, vi enas
i den rena kärleken
till vårt kära Iran

Vi befriar vårt hem
från fiendens makt
på samma sätt, samma väg
som verkliga hjältar

Den persiska närradions utsända hade nått en av den iranska studentrörelsens ledare per telefon och frågade om denne kunde höra demonstranternas röster från Stockholms gator. Sedan ställde hon sin mobil vid mikrofonen så att vi alla kunde höra studentledarens röst.

Vi gick omkring bland de andra demonstranterna och hade trevligt. Vi pratade och skrattade. Våra blickar var fyllda av förhoppningar och drömmar. Jag hade inte sett ”revolutionen” och de händelsefyllda dagarna i januari och februari 1979 i Iran, men det fanns folk runtomkring oss som hade varit där då och som sa att de nu kände något liknande.

Halina kramade alla bekanta hon såg och kysste dem. Hon gav sig inte. Hon fortsatte att sjunga ”Kyss mig” samtidigt som hon rörde på axlarna och huvudet i takt med melodin. Hon gick hit och dit och hade jag bara följt hennes exempel hade hon säkert börjat dansa mitt under demonstrationen! Hon kysste mina kinder, kramade mina axlar och insisterade på att vi skulle sjunga ”solidaritetssången” tillsammans. Hon menade att de andra säkert skulle börja sjunga med bara vi började sjunga. Hon sa att den här sången kunde få alla att sjunga med en röst, att vår dans kunde få alla att dansa som en kropp. När körledaren ropade: ”Stoppa avrättningarna i Iran” och alla andra upprepade slagordet, försökte Halina bana väg genom demonstranterna och ta sig fram till cirkeln i mitten. Hon drog mig med sig. Slagorden upprepades några gånger på svenska och persiska innan vi var framme i folkmassans mitt. Vi hälsade på några vänner och bekanta där framme. Ögonen brann, ansikten var öppna och glada. Halina började sjunga melodin till ”solidaritetssången”. Det tog inte länge innan vi hörde att även andra runtomkring oss började sjunga. Halina och jag hade börjat med den första versen:

”Vi enas, vi enas,
i den rena körleken
till vårt kära Iran

Vi befriar vårt hem
från fiendens makt
på samma sätt, samma väg
som verkliga hjältar.”

Vår viskning omvandlades till en mäktig våg. Ett par veckor tidigare när jag för första gången hade tagit fram min text i folksamlingen, hade jag delat ut kopior. Nu kom en del av kopiorna fram och många personer började sjunga med. Det märkliga var att en del kunde sjunga låten utantill. Den andra versen ekade:

”Tiden är mogen
då ljuset besegrar mörkret
då hemmet blir ett hem
för alla som älskar livet.”

Halina höjde sin röst och fick även mig att sjunga högre. Vi sjöng vidare:

”Med solidariteten
krossar vi fiendens djävulska planer.
Jämlikheten
förenar vi
med friheten.

Inga sorg, inga bekymmer
glädjen flödar
i varje vrå av världen.

Kunskapens gud
bekämpar
enfalden
och dumheten.

Vi tvingar
den mörka natten
att övergå
i gryning.

Vi tittar ut
över städer och byar.
Vi tittar ut
över vårt kära Iran,
som blir förvandlat
till en skön gård av blommor
på denna brända,
men ärofyllda och stolta jord.”

Halina kunde då och då missa något ord men hon fortsatte att nynna melodin. Hela tiden blev det fler och fler som sjöng tillsammans med oss:

”Stig upp min landsman!
Det är tid för kärlek och kamp.
Det är den sköna tiden att mötas.
Hur länge varar vår sömn? Hur länge varar vår tystnad?

Hem och sånger
åt alla som lever
i ett Iran
fritt från varje ok
och varje börda.
Det är vår tro!
Välstånd och hem
till alla
är vårt hopp.
Fria sånger
för alla
är vår kärlek.

När sången var slut applåderade alla. Jag och Halina kramade och kysste varandra. Halina grät av glädje och jag hade kommit att som Joe Hill tro på sången som ett vapen i kampen.

Ett fem- eller sexårigt barn kom fram. Han ställdes på en stol och man höll upp en mikrofon mot honom. Han började sjunga:

”Mitt Iran 11
du juvelfyllda land
du mitt land vars jord är
konstens ursprung

Bort från dig
de ondas tankar!

Lev för evigt
mitt eviga land!

Du, mitt land
Om din fiende är av sten
är jag av järn.

Mitt liv offrar jag
för mitt lands
rena jord.

Mina tankar
är ej långt ifrån dig,
våra liv är
ej så mycket värda
i kampen för dig.

Leve vår iranska jord.11

Det verkade som om människorna runtomkring var förberedda på att sjunga den här sången. Den lilla pojken sjöng med en spänd röst. Men han sjöng hela sången med stor stolthet. jag och Halina hade planerat att ta oss till ett polskt rederi för att få våra biljetter. Tiden var knapp och vi höll på att bli försenade. Det var lördag och därför var det bara en halv timme kvar innan rederiet stängde för dagen. Vi skulle köpa biljett till Polen men i våra drömmar var vi redan på väg till Iran. Helt plötsligt, mitt på gatan, tog Halina min hand, stirrade mig i ögonen, kysste mina läppar och skrek: ” Nästa år återvänder vi till Iran!” Vi sprang båda av glädje och av upphetsning.

Fortfarande kommer jag ihåg den där demonstrationen som ett levande och livsbejakande ögonblick. Nu när jag sitter i Reginas trädgård under Warszawas brännande sommarsol, tänker jag på en mening som Halina viskade i mitt öra när vi stod på rederiets trappor: ” Studenterna har börjat och vi måste stödja dem och befria Iran.”

Halina är en orolig människa som alltid spritter av aktivitet och rörelse. Troligen sitter hon just nu när jag sitter här och nedtecknar dessa rader, i tandläkarens väntrum och bläddrar i dagens tidningar för att bringa mig de senaste nyheterna om studentrörelsen i Iran. Eller så går hon runt på marknaden för att köpa en gitarr till mig. Oavsett om hon har en gitarr med sig eller inte så kommer jag att kyssa hennes läppar och hennes fuktiga hud när hon återvänder. Då kommer jag med Iran, Hamedan och min mor Molouk i minnet att sjunga ”solidaritetssången” högt för henne.
-------------------------------------------

1- En av Irans nutida poeter
2- En känd progressiv turkisk författare vars dikter är mycket populära bland många iranier.
3- En av Irans nutida författare
4- En mycket känd iransk sångare. Vigen betraktas som av grundarna av den iranska popmusiken. Många av hans låtar är kända av alla iranier.
5- Utan tvekan är Googoosh den mest kända iranska sångerskan. Hon sägs ofta vara symbolen för den iranska popmusiken. Många av hennes otaliga låtar är kända av alla iranier.
6- En av Vigens många kända musikörhängen
7- En stad i västra Iran som både är den kände popmusikern Vigens och denna författare hemstad.
8- Polens mest kända poet i utlandet. Han fick nobelpriset i litteratur 1980.
9- Polsk poet och låtskrivare som dog 46 år gammal år 1988.
10- ”Mara bebus”, Kyss mig, är titeln på en av de mest kända iranska melodierna. Sången sjöngs första gången för ca 50 år sedan av sångaren Golnaraghi men sedan dess har många andra sångare och sångerskor, bl.a. Vigen sjungit den. Låten har en romantisk text som av många har tolkats som en sång sjungen av en kämpe som är på väg att avrättas. Melodin är mycket känd och nästan alla iranier kan nynna den.
11- en sång från Shahtiden som av många fortfarande betraktas som den iranska nationalsången.









Bookmark and Share